Arbetslöshet och Hedersmord

Nashmil Modarresi

Ibland hamnar vi i situationer som tar fram våra sämsta sidor. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker behärska oss. Det finns alltid en kraft som man är chanslös mot. Den heter fördomar och vi har alla blivit berörda av det någon gång i livet. Det handlar alltid om okunskap men också en ovilja att utmana sig själv och ifrågasätta sina förförståelser om andra människor.

En dag bestämde jag mig för att ta en tripp till arbetsförmedlingen och intervjua en av deras psykologer. Jag ville ställa frågor kring arbetslöshet och självkänsla. Ingen av de ville ställa upp eftersom de förberedde sig för en konferens. Handläggaren som hjälpte mig sa att han gärna ställde upp på en intervju. Vi satte oss ner på hans kontor och jag började förbereda mina frågor. Han granskade mig från topp till tå och hade ett ständigt leende på sina läppar. Det visade sig också ganska snabbt att han skulle intervjua mig istället.

- Var kommer du ifrån?, sa han med ett stort leende

- Jag är kurd, svarade jag artigt men lite irriterad eftersom frågan inte var relevant Dessutom lät han mig inte ställa mina frågor.

- Jahaa, mumlade han förvånat.

Man såg hur fördomarna började cikulera i hans hjärna. Jag försökte gå vidare med intervjun men han var fruktansvärd nyfiken på att veta hur jag hade det ställt.

- Jo jag tänkte på att du är ju en ung tjej med kurdisk bakgrund. Hur är det med hedersmord och sånt? Har du det bra hemma? frågade han.

Jag stod blickstill och hjärtat började slå snabbare.  Min första reaktion var bara att gå därifrån. Det var en oseriös intervju och jag ville ge honom en smäll. Men jag svarade ärligt att jag har det bra och att de många kurdiska familjer jag känner också har det bra. Att det är väldigt få familjer som är så extrema.

Han tittade skeptiskt på mig och frågade vad jag hade för åsikter kring integration. Hur kunde man gå från arbetslöshet och självkänsla till frågor om hedersmord och integration?

 Jag började bli allvarligt nyfiken på hur den här människan var funtad och lade ner hela intervjun, vände mig mot honom och svarade vänligt att det handlar om att vara öppen för nya kulturer och att integration är en komplicerad fråga.

- Ja sa han. det håller jag med om. Själv är jag ju väldigt öppen av mig men det här med att de ska sätta in muslimska namn i kalendern är ju överdrivet, eller hur? Då borde de ha finska namn istället. De är ju en större etnisk folkgrupp om man ska säga så.

Jag började skratta och bestämde mig för att inte ta honom på allvar längre. Det intressanta var ju inte hans åsikter kring kalendern utan hur en medelålders man kunde ha så dålig självinsikt. Innan jag avslutade den så kallade intervjun bestämde jag mig för att ge honom en tankeställare. Jag ställde en fråga som han förmodligen aldrig fått i hela sitt liv.

- Så hur är du mot dina döttrar, är du snäll mot dem?

Han tittade på mig som om jag var från en annan planet och började bli väldigt obekväm i sin stol. Frågan var tydligen obefogad eftersom han var svensk. Jag tackade för mig och gick.