Dårkapitalismen körd i botten

Maria-Pia
Boëthius
är författare
och debattör

I denna världskris gäller det att hålla huvudet kallt. Den dårkapitalism som tvingats på världen de senast tjugo åren ligger i ruiner. Det är inte ruiner som man kan fotografera, som de förödda städ­erna efter andra världskriget, men ruiner är det. I vanliga fall är det segrarna som skriver ­historia, men denna historia skrivs ännu av förlorarna, eftersom de äger de flesta av ­världens ­medier. Det borde vara offren som skriver ­historien. Och de är på väg, även om de tvingas ­göra det genom protester och ett kokande missnöje runtom i Europa. Vreden gäller finansvärlden, bankerna och korttänkta storföretag, men också politiker från höger till vänster, som sett som sin uppgift att underlätta för marknaden, men strunta i lönearbetarna. Samma lönearbetare som nu får agera globalt försäkringsbolag åt dårkapitalisterna och rädda deras havererade banker och företag med sina skattepengar.

Jag ser två tydliga bilder av vår tid. Marcel Ospel var världens näst mäktigaste bankdirektör, chef för den schweiziska UBS-banken, och hans mål var att bli världens mäktigaste. Därför utvidgades banken till USA. 2006 gick banken på papperet med miljardvinst. Vinsten var inte följden av ut­låning till skapande företag, utan av amerikanska subprimelån, som UBS köpt upp och som för­varades i bankvalven. I slutet av år 2007 visade det sig att dessa uppköpta fordringar, som bidade i bankvalven, helt enkelt var sopor. Ospel tvingades avgå. Men med sig tog han sina årslöner och sin bonus. Som systemet är inrättat fortsätter han att vara stormrik medan schweiziska staten nu tillför UBS pengar, hämtade från skattebetalarna (min svärson är arbetare i Schweiz). Motbilden är vilt strejkande kraftverksarbetare i Storbritannien, som bara väntar på Godot – det vill säga arbets­löshet. De har inte rätt att strejka, enligt brittisk lag, men det ger de faen i och facket stöder dem (tack makterna, för facket, i dessa tider.) Deras krav är mycket enkla: Också de vill ha tillgång till jobb där de bor. Men Total, oljekonglomeratet, har valt ett italienskt företag, enligt EU:s frihetstanke, som är överhetens frihet, och importerat italienska och portugisiska arbetare att bo i baracker och arbeta till – misstänker engelsmännen – dumpade löner. Ska vi komma ihåg Vaxholm och Laval? Det verkar som om ”kapitalet” och EU med den ­brittiska kolumn­isten Seamus Milnes ord ”vill skicka arbet­are hit och dit i Europa för att leva på tillfälliga båtar hundratals mil från hemmet, medan deras kolleger i detta land är arbetslösa”. Så kan vi inte ha det; lantgodsherrarna och damerna måste inse att arbetare skaffar sig familj och hus eller lägenhet och rötter och vänner; att de inte är transport­erbara maskiner, att de vill bo och arbeta där de slagit sig ner.

Jag kan knappt tro att jag skrivit just dessa rad­er, det låter som 1930-talet. En vilt strejkande arbetare höll upp en banderoll i Lindsey som sa: ”Arbetare i alla länder, förena er.” Just så. Och: Vi måste komma ihåg att det är lönearbetarna, som just nu räddar världen med sina skatter. Aldrig mer huka, aldrig mer överlämna makten till dårkapitalismen! När jag läser LO:s rapport om att den ekonomiska eliten tjänar 51 gånger mer än en industriarbetare tänker jag på Marcel Ospel, som med sin makttörst och inkompetens förstörde så mycket, medan de brittiska arbetarna bara för­söker överleva – då tänker jag att vi har mycket mer makt än vi vet om – och att det är dags att sätta den i rörelse.

2009-03-03

Källan; Dagens arbete nr3