Den iranska regeringens sammanbrott

Kawa Misri

I Iran fortsätter sammanstöttningar mellan kravallpoliser, civilklädda samt basij- milisen med demonstranter. Enligt BBC har 15 demonstranter dödats hittills varav 8 stupades igår. Dussintals människor har fängslats hitintills. För den totalitära regimen är tortyr ett vanligt förekommande åtgärd för att tysta ner oliktänkanden och regimkritiker. Enligt obekräftade källor har även flera fängslade kvinnor utsatts för våldtäkter av fängelsevakter. Man kan säga gårdagens våldsamheter lär vara de värsta sammandrabbningarna sedan protesterna inleddes i mitten av juni i år.

Dessa explosionsartade protester format sig i princip sedan den iranska regimens valkampanj med olika aspiranter till presidentposten inleddes. Aspiranterna var själva godkända av väktarrådet och har starka rötter i den iranska revolutionshistorien. Dessutom har/haft de nuvarande oppositionsledarna känsliga poster i nuvarande iranska parlamentet. I valkampanjen kunde aspiranterna gå med hårda attacker mot varandra i de direkt tv-sända valduellerna. De kritiserade och avslöjade varandra en efter en i syfte att försvaga varandras position gentemot väljarna. Sanningen kom fram ur deras egen mun.

Egentligen har motsättningarna mellan reformvänliga och konservativa krafter har inom regimen varit ett faktum som omvärlden känt till sedan länge. Konflikten dem emellan exploderade i och med processen med valkampanj tog sin fart. Detta satte igång en bredd debatt i samhället.

Men frågan är: kan man betrakta dagens protest som stöd för oppositionsledarna Mir Hussein Musavi eller Karubi? Svaret är inte så komplicerat. Dessa två personer med dåvarande presidenten Khatami och Rafsanjani i spetsen ingår själva i den reformvänliga sidan/statsapparaten. Deras konflikt har varit en av de orsakerna till varför folket börjat protestera. Det som är solklart är att iraniernas tålamod mot statens övergrepp har tagit slut. Man använder numera slagord mot väktarrådet och mot den högsta ledaren. Det är något som inte överensstämmer med oppositionsledarnas uppfattning. Man bränner Khomeini, Khamenei och Ahmadinejads bilder helt öppet på gatan. Dessa handlingar var omöjliga att utföra då folk var rädda för fängelse och tortyr för några månader sedan. Men nu går folk och protesterar massvis och är inte rädda för regimens repressalier. Med stor sannolikhet är nuvarande protester inte enhetlig stöd för Mir Hossein Musavi eller Karubi, utan det är helt enkelt folkets vrede och ilska över 30 års vanstyre statens övergrep mot medborgarna, ilska mot en korrumperad statsapparat och den rådande stora inflationen och omvärldsisoleringen som regimen har fört med sig till iranier.

Vilka scenarier finns?

Kan regeringen backa och tillmötesgå folkets krav? Regimen har mer eller mindre tappat kontrollen över situationen och måste hitta en snabb lösning för att få slut på oroligheterna. Det verkar att tortyr och fängse leder ingenstans, än att situationen har förvärrats ännu mera. Den iranska regimen kan antingen fortsätta bekämpa protesterna med våld och döda alltmer och därmed påskynda sin undergång eller helt fredligt lämna makten och säga adjö för 30 års vanstyre och be folket om ursäkt. Khamenei kan nog be Ahmadinejad avgå och be oppositionerna bilda egen samlingsregering. Men detta är heller något svar på det folket roppar ut på gator och torg. Slagorden är mer och mer revolutionärt. Demonstranter kräver den högsta ledaren avgå och släppa makten, att väktarrådet skall avskaffas. Detta i sig är nog omöjligt för en sådan totalitär regim. Avskaffandet av väktarrådet betyder i princip regimnederlag. Man måste då upplysa allmänna demokratiska val för att folkets förtroende valda ska kliva fram. Regimen har hamnat i en återvändsgränd och kan inget göra än att lämna makten antingen med egen vilja utan några som helst krav eller med våld med folket som hjältar.

Kritik och fördömanden kommer från olika håll i världen, bland annat från USA, Kanada och Frankrike. De länder som kallar sig demokratier och erkänt Ahmedjnejad som landets president bör ställa sig den här frågan: Var det rätt att erkänna Ahmedinejad och dess regering som demokratiskt vald regering för att kunna föra det iranska folkets talan? Det är bara modigt av de länder som inte erkänd Ahmedinejad som president. De är sanna demokratiska regeringar, enligt min mening.   

2009-12-28